Ibland är de många som säger att de måste vara jätte jobbigt när jag har dragit upp hela våran sjukdoms historia i våran familj, visst har de väl varit tufft och jobbigt men hur illa de än låter så blir man "van" vid de. Att mamma sitter i rullstol är för mig som att hon skulle gå, för mig skulle de bara vara konstigt om mamma skulle börja gå. Cancern som både mamma och pappa har haft har nog varit de jobbigaste speciellt mammas eftersom hon oppererade, gick på cellgifter och fick strålbehandling så den var nog de jobbigaste. Att min syster är autistisk har man inte brytt si i så mycket utan det är bara så hon är, visst har väll de också varit jobbigt i vissa tillfällen men inget man lägger så stor energi på. De är som min kompis sa åt mig efter hennes första besök, hon förstod inte förran andra eller tredje dagen hur jag menade med att min syster var sjuk. Pappas hjärtproblem är nog också ett av dom jobbigare problemen eftersom de fortfarande sitter kvar och när han ibland måste åka in till lassa på grund av flimmer och diverse men man lär sig leva med de helt enkelt.

Själv har jag inte haft några större sjukproblem, hade lita med öronen när jag var liten och nu har jag haft utslag som inte velat gå bort men som håller på att försvinna, jag kommer göra ett allergi test för att se vad det är som jag har reagerat på. Min storasyster har inte heller haft nå större än, laktosintolerans, eksem, sen äter hon blodtrycksmedicin för att hon är så jätte darrig på händerna och levaxin mot sköldkörteln.