Jag har funderat... vad är de egentligen som gör oss så rädda för att visa alla vem vi verkligen är? vi får ju bara ett liv, varför inte leva de till fullo? Jag har alltid tänkt på mig själv som en öppen person som kan prata om nästan allt, men har kommit fram till att dom tankarna som verkligen betyder nåt och dom funderingar jag vill ha svar på säger jag inte till nån... Just för att jag är rädd att alla ska tycka jag är knäpp som inte redan vet de eller som tänker så... Jag är alltså inte mig själv ut i tåspetsarna som jag egentligen vill bara för att jag är rädd... människan är allt bra konstig ibland...

Jag vet inte riktigt vad det är som händer. Allt bara faller ihop, ingenting fungerar och ända fungerar allt. Hur går de ihop? Jag förstår ingenting, allting säger emot varandra... Allt är dåligt men allt är ändå bra... På en vecka har allt raserat men det står ända kvar... förstår ni då att jag inte fattar någonting? Jag kan inte sortera min tankar allt bara flyter ihop. Alla andras liv faller i bitar medans mitt bara är, står still och tittar på, medans allting annat rasar. Jag står hjälplös på kanten och inget kan jag göra... ingenting...

Ibland är de många som säger att de måste vara jätte jobbigt när jag har dragit upp hela våran sjukdoms historia i våran familj, visst har de väl varit tufft och jobbigt men hur illa de än låter så blir man "van" vid de. Att mamma sitter i rullstol är för mig som att hon skulle gå, för mig skulle de bara vara konstigt om mamma skulle börja gå. Cancern som både mamma och pappa har haft har nog varit de jobbigaste speciellt mammas eftersom hon oppererade, gick på cellgifter och fick strålbehandling så den var nog de jobbigaste. Att min syster är autistisk har man inte brytt si i så mycket utan det är bara så hon är, visst har väll de också varit jobbigt i vissa tillfällen men inget man lägger så stor energi på. De är som min kompis sa åt mig efter hennes första besök, hon förstod inte förran andra eller tredje dagen hur jag menade med att min syster var sjuk. Pappas hjärtproblem är nog också ett av dom jobbigare problemen eftersom de fortfarande sitter kvar och när han ibland måste åka in till lassa på grund av flimmer och diverse men man lär sig leva med de helt enkelt.

Själv har jag inte haft några större sjukproblem, hade lita med öronen när jag var liten och nu har jag haft utslag som inte velat gå bort men som håller på att försvinna, jag kommer göra ett allergi test för att se vad det är som jag har reagerat på. Min storasyster har inte heller haft nå större än, laktosintolerans, eksem, sen äter hon blodtrycksmedicin för att hon är så jätte darrig på händerna och levaxin mot sköldkörteln.

Jaa som sagt så flyttade vi ju hela vårat hus till Malmberget som är en liten del av Gällivare :) Vi började på gunilla skolan och jag skulle få börja i min kusins barns klass :) Jag träffade många nya kompisar och fick min "första" kille efter att vi varit på ett av diskorna på skolan ;) de var aldrig ett riktigt förhållande men aja gick ju som bara i trean :P Jag vet att Mamma sa att hon gärna ville att vi skulle börja med någon sport och de som kom som förslag var ridning och basket, jag ville börja rida men min syrra ville börja basket så då började jag också basket jag vart kvar ganska mycket längre än henne ;) Jag minns att när vi precis hade flyttat huset och inte ens hade någon bro så kom de en kille och ringde på och frågade ifall de fanns några barn i huset ;) Jag var den enda som var hemma så vi satte oss och spelade kort tills min syrra kom hem då vi lekte nåt och sen så jagade han Johanna runt huset i bara strumpläster (Våran gård bestod mest av lera) XD Jag minns en gång då våra kusiner var här och vi hittade ett träd med jätte stora spikar i så vi bestämde oss för att testa klättra upp, men när våran kusin som är 3 år yngre än mig klättrade hon upp men vågade inte komma ner så pappa fick komma och hjälpa ner henne :P Nästa del kommer inom kort så håll utkik ;)

Nu kommer den efterlängtade fortsättningen på berättelsen om min resa ;) I Markitta hade vi en kiosk på gården som när mamma blev sjuk blev en lekstuga till oss barn ^^ Jag minns en modsommar när vi skulle tälta på bakgården med några kompisar, och till tältning hör förstås spökhistorier ;) vilket skrämde upp oss allihop, sen hörd vi något på gatan nedaför huset och blev jätte skrämda men de visade sig vara våra granne ;) En gång när de var vinter så stod jag vid dikes kanten bara några meter från huset, pappa ropade att jag skulle komma men jag hörde ingenting så han fick kasta en snöboll för att jag skulle reagera :O de kom till slut fram att de var problem med mina öron och jag fick så kallade "rör" i öronen för att de skulle öppna upp hörsel gången, men när dom sa att jag skulle ha rör i öronen trodde jag att jag skulle ha ett sugrör från ena örat genom skallen till andra örat XD En sak som jag verkligen kommer ihåg var när min storebror kom och hämtade mig från dagis och han hade de klassiska Gällivare hänget på byxorna och jag ville vara som honom och började försöka dra ner så att jag också hade häng på min kjol ;) När jag var yngre såg jag väldigt mycket upp till mina äldre syskon. Året då jag började årskurs 3 så flyttade vi hela huset från byn Markitta till samhället Malmberget. Där började Johanna, jag och Julia på Gunillaskolan. Mer om de kommer i nästa del ;) håll ögonen öppna ;)

Ja, jag föddes ju som sagt på Gällivare BB den 27 oktober 1992. Under den här tiden bodde mina föräldrar i den lilla byn kallad Markitta. Jag var pappas tredje barn och min mammas andra. Som ni kanske förstår så minns jag inget från den här tiden ;) Så vi hoppar tills året jag fyllde sex och började sexårs (som de så vackert hette då) på Nillivara skolan. På den skolan gick jag i 3 år alltså till årskurs två. Några saker jag minns är att jag älskade våra matte böcker, var kär i två olika killar, var otroligt rädd för högsadie eleverna, alltid sa tack till mat-tanten efter maten, en gång när vi spelade brännboll blev jag knuffad av en av dom äldre eleverna och fick världens bula i pannan och alla andra sa att de hade blivit värsta gropen från min bula i asfalten (HAHAHAHHA), jag tävlade alltid med min kompis om vem som kunde få en viss barbie först (hon vann alltid), vi hade alltid lilla vasaloppet på dagis (där alla vann förstås), när jag åt frukost på dagis så fick vi dricka oboy och jag ville inte röra om i boten(jag ville ha slasket som blir om man inte gör de) så jag tog skeden och slog mot kanterna i muggen för att de skulle låta som att jag rörde om ända ner i botten. Mer minnen från den här tiden kommer komma i nästa del som komer inom kort ;)

Jag har bestämt mig att berätta om min resa genom livet som har fått mig där jag är idag. Jag kommer dela upp de i flera olika delar och kommer försöka så gott jag kan att lägga ut en om dagen men lovar inget ;) JAg tänkte bara säga så att ni förbereder er och har lite mer koll på min blogg, ni kan gärna följa min blogg på bloglovin så blir de lättare för er att se när jag har uppdaterat :) Idag har jag i alla fall varit först i sunderbyn sen for jag in till luleå och där möte jag min underbara Anna som skulle börja jobba men vi han prata lite i alla fall <3 skulle egentligen även mött upp en viss sofia men hon fick förhinder av hundar vilket jag förstår fullt ut och vi får lov att träffas nån annan gång :) När jag ändå var i luleå så passade jag på att slösa lite på Gina tricot, Lagerhaus och ur&pen, passade även på att gå till telia och be om hjälp med min mobil som inte har velat funkat som jag vill så nu får vi se om de går ^^

Nu kommer jag berätta lite om mig som person och mitt liv så komer att bli ett ganska långt inlägg hoppas ni orkar läsa igenom det ;)